Södra rummet och I södra rummet

Södra rummet ligger i söder och avslutar huset söderut. Det är rummet närmast grinden mot gatan i sydöst och trädgårdslandet i sydväst. Det ligger närmast rosorna, längst bort från arkivet och är som paus eller som semester.

I södra rummet har jag bokhylla på norra väggen och utgångar till trädgården i söder och väster. Jag har en låg fåtölj att sitta i och att sitta och läsa i, lampor finns att tända om det blir mörkt.

Här i södra rummet lägger jag saker på tork, om något skall torkas. Det kan vara frökapslar och blad, döda fjärilar som är fina. Jag lägger dom där det är tomt i bokhyllan, bredvid böckerna eller bredvid andra saker som jag har samlade, ansamlade, förvarade eller redan torkade där: alla mina stenar från stränder och främmande platser, pinnar och grenar jag är fästad vid eller som jag tycker ser ut som något till exempel en rymdraket eller en arm, snören och tunna linor, skal av sniglar snäckor musslor, andra skal, ett mörkt klot av tunt glas cirka 30 centimeter i diameter, en stor stelnad sjöstjärna och några mindre, korallfragment och korkflöten, barkbitar täljda och otäljda, ett gammalt grönt skrin med matchande sidenfoder, en stor spetsig tand cirka 22 centimeter lång och lätt böjd, exotiska artefakter till exempel en flätad amulett eller vad det kan vara jag brukar använda den som glasunderlägg, skålar med diverse, en torkad blåsfisk som en boll med piggar, en gammal målarlåda av smårutig svartvit papp med nitade plåtklädda hörn, en död genomskinlig bålgeting, ett helt men platt huggormsskinn även huvudet är med, en linjal av blek jade, en guldmålad jättekotte jag fick i present av barnen en gång när dom var små, ett antal fotografier bland annat ett på den ståtliga men till undergång dömda oceanångaren M/S Palenque som förliste och sjönk i Atlanten 1916 med passagerare, personal och allt, den ligger på havets botten nu.

Påminner om/får mig att tänka på fläckar:
* sånt som börjar se ut som nåt annat än det är fast det fortfarande är vad det är
* sånt som slutar vara sig själv fast det fortfarande ser ut som sig själv
* sånt som liknar eller härmar sig själv men kanske inte är sig själv
* sÃ¥nt som har ett “öde” i sig

Odaterat ur arkivet: nr X377-204

Arkivinventeringen, november 2007. Manfred Mendosa och redaktionen.

Den där lådan? Vad det är i den?
Jag ska titta, där på sidan står det skrivet i versaler på svarta förtryckta linjer.
Ja det är den lådan. Med restexemplar av Fläckmannens Funderingar, pamfletten jag författade och gav ut på 70-talet.

Ja, visst kan vi öppna den om du vill se.
Låt oss hjälpas åt att lyfta ner den ur hyllan.
Ja lådan är tung, det har du rätt i.
Hur öppnar vi nu dÃ¥? Jo där, locket är förslutet med pakettejp, ser du? Om vi drar bort den frÃ¥n varsin sida mot mitten…
Vad den smular tejpen! Den har torkat och blivit spröd.
Ja det är en bra idé, damma av lådan lite innan vi öppnar.
Usch usch usch, dammigt dammigt dammigt!

Nu öppnar vi. Kan du vika upp locket där från din sida?
SÃ¥. Nu ska vi se.
Här är det ordentligt inslaget med silkespapper överst.
Som inför den sista vilan, haha.

Ja vi plockar upp en.
Väldigt vad tätt packade dom är, exemplaren. Jag får inte ens in naglarna.
Kan du försöka? Går det inte? Det var värst.
Kanske får vi vända lådan upp och ner?
Eller här, en papperskniv att bända med.
Så nu, nu går det. Om jag bänder upp här och du tar emot. Bra. Nu.

Porträtt av fläck, gjord av lilla Sd när hon var åtta eller nio år, 1985 eller 1986. Ur arkivet.