27 oktober 1985, anteckning
Arbetar bara med konstruktionen för tillfället, särskilt perforeringen av höljet där armarna ansluter till mekaniken och till elsystemet. Det får inte vara känsligt för stötar där. Optimalt är (tror jag efter ett antal tänkta simuleringar) om förstyvning åstadkoms medelst multipla bockningar vilka utgå radiellt från perforering, övre och nedre hörn.
Detta förfarande är mindre beprövat och mer komplicerad än klassisk förstyvning med vall alternativt dike kring kritisk punkt. Men vid klassisk modell kunde det i fall av extrema moment eventuellt inträffa att bockningen - liksom en våg - började “vandra iväg”, “flyta ut” och “plattas till” i förhållande till kritisk punkt.? Den förstyvande effekten som konsekvens decimeras och slutligen helt upphöra!? Ovan beskrivna fall är dock endast spekulation “på känn”, ingenting fastslaget. I vilket fall som helst kan inte radiella bockningar vandra iväg som vågor överhuvudtaget, de är ju ställda i vinkel.
Samordning och passning med maskin är inte tillfullo genomförda ännu, men det vore till fördel om bockning kan göras inåt i förhållande till höljets yta för minimal inskränkning av armarnas verkningsradier. Två riskfaktorer i detta scenario är 1) att fina partiklar lätt ansamlas i vecken (nedsänkta i förhållande till infästningen), på sikt gör sig väg in i maskineriet och verkar slitande där; 2) att vecken kommer i konflik med maskin inom ramen för höljet.
Hur det än är med den saken måste erforderlig packning tillse att inte armen kommer i kontakt med det förstyvade området kring perforeringen på ett sådant sätt att höljets skyddande yta rispas eller skrapas. Höljets materia får inte friläggas för luft. Det skulle leda till process/processer som oavkortat försvagar materialet just på det ställe där det tål försvagning allra minst.
Teckning ur arkivet, insorterad i mapp märkt: Okategoriserat, div, 1973 ff