8 mars 1987

Har läst i dom gamla anteckningsböckerna jag hittade igår. Den 24 april 1983 skrev jag:

“Får mig att tänka på fläckar:  . . . * gråskalor.”

Vad kan jag ha menat med det? Har ägnat timmar åt att göra gråskalor för att få någon ledtråd och förstå mig själv. Resultatlösa ansträngningar: jag får inte syn på nånting alls, jag får inga “aningar”. Det är som om någon annan helt främmande person gjort den där noteringen.

Det är förresten svårt att göra gråskalor, fälten blir ojämna och “går i” varandra, det blir lätt mörkt för fort.

Försök till gråskala, 16 steg.

Tröstövning, om nån blir ledsen på festen ikväll. 18 juni 1979.

Men gråter du! Kom och sitt här bredvid mig på trappan och berätta. Så. Har du ramlat och slagit knäet, tappat otäcka robotdockan med strävt hår. Har SV rivit dig med sina vassa småbarnsnaglar. Är du trött. Har dom andra roligt utan dig där borta på gräsmattan med crocketkloten och vita rena sommarkläder. Föll du in i brännässlorna. Gick din fina pinne av.

Grannens tax kan komma och sitta med oss, se vad snäll han är! Du kan lägga armen om honom såhär. Han lägger sitt huvud i ditt knä för att trösta. Hans nos är svart och känslig, hans päls är tjock och öronen tunna, tänk att blodet får plats att rinna i dom. Titta man kan vända dom utochin och örats kant är både skarp och len.

Jag skall badda ditt knä och dina brända ben och armar. Vila här mot kudden. Vi kan laga pinnen.
Nej om robotdockan är borta är det inget vi kan göra. Jo vi kan äta citronpaj med hallonsås och grädde, det kan kanske hjälpa. Ja du får ha taxen och alla dina leksaker i soffan, ja du får leta i garaget och använda Hs gamla maskeradboa, solfjädern. Du får titta i den gröna och guldiga kartboken med gamla gränsdragningar från 1910.

Okej du kan få sitta i mitt knä. Taxen också, okej vi försöker. Ja det gick ju bra, bara lite trångt. Eller nej, han vill ner, han vill inte. Då ska vi inte tvinga honom.

Nej jag har inga trädgårdsträd, bara dom i tomtgränsen. Ska jag plantera ett tycker du? Äppelträd, plommonträd, päronträd. Nej krusbär växer på buske, men det kan jag ju ha nere vid landet.

Ja, jag kan spela Mah-Jong med bara dig, visa dig tangostegen spark, spärr, kast, fösning. Ja du får gömma dig varsomhelst i huset och ta med ficklampan till vinbärsbuskarna för att hitta snigel. Ja du får prova alla mina skor, lackskorna också.

Fläck Nr. 2353 från 1979 i stark uppförstoring. Gjord av lilla SV, två år.

Huset, en parentes.

(Om man bortser från vilka rum som skall och inte skall angränsa, vilka rum som inte kan ligga över källare, under vind, nära entrédörr, vid trappa, i öster, utan kvällssol, i linje med, med utsikt över - har jag alltid velat bo i ett långt, lågt, smalt hus med rummen på rad som kupéer i en tågvagn. Ett nästan osynligt hus vid muren i tomtgränsen, som muren i tomtgränsen. Ett helt oanseligt hus i periferin, ett skjul nästan, tryckt och platt mot marken, dolt av buskar och högsommarväxter. Men taket skall vara tätt och huset skall inte dra.
Jag skall gå genom alla rummen på promenad genom huset. Fast jag går fort kommer jag inte till slutet på en gång. Längst bort i söder ett grunt rum där vi har våra böcker, läser, tittar ut och ner i trädgården genom växtligheten.)

Älsklingsbok. Konvalescentlägret, mars 1987.

Idag har jag känt mig pigg och kunnat sitta upp, stödd av plymåer som tagits till sängen från soffan. C och Y var här ett slag och höll sällskap. Först drack vi te och spelade bricktärning på sängkanten. Sen när C letade i vardagsrummet efter en rolig högläsningsbok, hittade hon “Med Stenen som Sällskap - Jag var en Egyptiskt skulptör”! Den stod lite dold i bokhyllan vid skålarna från Mexiko. Jag blev mycket glad - har inte sett den på flera år, säkert tjugo. Vi firade genom att dricka lite konjak och lyssna på stämningsfull ökenmusik medan jag förevisade bokens bilder.

Läser i boken nu. Har hoppat direkt till den passus som skildrar hur skulptören vänder åter till skulpturfälten efter en kort permission:

Skulptören lämnar hustru och barn vid Nilfloden. Nästa permission är om två år. Han stretar fram i dygn genom öknen utan annat än torr vete och buffelhud att suga på.

Solen är så het. Skulptören försöker skydda sig genom att hålla papyrusväv ovanför huvudet. Det fungerar ganska bra eftersom solen kommer rakt uppifrån men han blir trött i armarna. När kalla natten kommer lindar skulptören om sig papyrusväven mot kylan, vilket däremot inte verkar så effektivt. Han kväver sin gråt i den lilla buffelhudbiten för att inte schakalerna skall höra honom.

Slutligen kommer han fram till de ändlösa skulpturfält där tusen och åter tusen slavskulptörer gör skulpturer av Horus, Hathor, Ra (med flera gudar) till faraoner, palats och pyramider. Skulpturerna reser sig blanka eller matta ur stenfliset där förbrukade skulptörer ligger och dör i stenlunga och kramper.

Vita lakan är spända på ställningar som tak över skulptörarbetsplatserna. Vår skulptör kastar sin papyrusväv när han hittar sin ”ateljé” med den halvfärdiga dioritskulptur han hackat och slipat på i två, tre år. Den skall föreställa gudinnan Sekhmet (hon med lejonhuvet) men är (om man tänker bort lejonhuvet) i alla väsentliga drag lik hans fru.

Älsklingsbok. November 2007.

MM: ”Med Stenen Som Sällskap, Jag var en Egyptisk Skulptör” var en del i skriftserien Minnen från Egypten, underkategorin Ett Yrkesliv. Serien dramatiserade tillvaron i Gamla Egypten utifrån olika aspekter baserade på dokumenterade fakta. Minnen från Egypten initierades av Egyptologförbundets Vänner. Den gavs ut i stora upplagor, på flera språk av Egyptologförbundets internationella förlag Papyrus Press mellan åren 1927 och 1933.

”Med Stenen…” var min favoritbok när jag var liten. Den handlade om hur egyptiska skulpturer kom till. Genom bokens berättarjag Tofnuthep eller Tufnethotep, nåt sånt, fick läsaren inblick i vilka som gjorde skulpturerna och var, varifrån stenen kom och hur, vem som bestämde hur allt skulle kännas, vara och se ut.

Jag vet inte var boken är nu, jag tror kanske inte att jag har den kvar.

Rekonstruktion av konvolutet till Med Stenen Som Sällskap, Jag var en Egyptisk Skulptör. Gjord av redaktionen 2009 enligt Manfred Mendosas anvisningar:

Konvolutet var “sandstensrosa”, med text och bild i en mellanmörk brunröd kulör. Omslaget kändes “gammaldags” eller “klassiskt”, med innehållet organiserat längs en vertikal mittlinje. Uppifrån och ner:

1. Med Stenen Som Sällskap. Huvudtitel.

2. Jag var en Egyptisk Skulptör. Undertitel eller titelappendix. Faktaorienterande - bokens jagperson uttalar sig som om den vore pensionerad eller död. Utan detta tillägg kunde boken - av huvudtiteln att döma - vara en diktsamling, en redogörelse för en fängelsevistelse eller en katalog över stenväxande mossfamiljer.

3. Bild som jag tolkade som en abstraherad sten.

4. Minnen från Gamla Egypten. (Skriftserien)

5. Ett Yrkesliv. (Delarna i underkategorin avhandlade ett antal yrken som var typiska för Gamla Egypten - skriftställare, bonde, slav, arkitekt, peruk- och mumiemakare.)

Bild och text kan ha ramats in av dubbellinjer. I nederkant på omslaget stod Egyptologförbundets Vänner samt förlagets namn. Någonstans fanns också förlagets symbol - två Pn varav det ena spegelvänt. Symbolen skulle kanske se ut som papyrus men var klumpig och påminde mer om den joniska kolonnordningens kapitäl.

Övningar med tax. Augusti 1973.

Jag har börjat promenera med grannens tax. Vi går fram och tillbaka på gatan som ligger öster om mig. Fram till parken vid spåren och sen tillbaka.

Taxen måste vara kopplad när man är ute. Grannen har lärt mig hur det skall gå till vid möte med annan part: man drar in kopplet till en eller en halvmeters längd och håller det tryckt mot kroppen vid lägsta möjliga punkt. Denna manöver “samlar in” taxen och får den att gå “fot”. Detta gör man för att lämna plats åt mötande (som annars kan känna sig trängda/hotade), för att ingen skall snava på kopplet eller hunden (i vilket fall även hunden kunde komma till skada) eller för att hålla hunden borta från fordon.

Taxen och jag går fram och tillbaka på gatan när jag tar paus från kontoret, trädgårdslandet, huset eller arkivet. Ibland viker vi av på korsande gator och tvärsar ner genom området. Jag studerar trädgårdar på vägen och människor i parken.

Många vi möter “känner” hunden och hälsar. Jag berättar var jag bor och vad jag heter. Ganska ofta får vi sällskap på vägen av någon som promenerar som vi gör, till eller från parken.

Jag har plastpåsar i fickan att plocka taxfekalier i. Jag bär kläder lämpade för rastning av hund: snörskor i brunt skinn, manchesterkavaj med mockalappar på armbågarna, skjorta med blå ränder som bildar rutor, ingen slips.

MM: Exempel på misslyckande. I detta experiment försökte jag få fläckar att sprida sig som ett nät över ytan på grovt papper. Jag tog fel kulör, målarvattnet var smutsigt, allt bara flöt ihop. (Arkivinventeringen, november 2007.)

Grannkontakt i augusti 1973.

Jag och grannen nere i sydvästra hörnet har bekantat oss lite med varandra. För mig har det främst skett sedan jag började uppehålla mig där nere och gräva, rensa, odla, anlägga och kompostera.

För grannen har det varit en längre process. Hon såg när jag tittade på tomten inför köpet och hon bevittnade hur jag stegade mått vid planerandet av huset. Senare följde hon byggnationen från sitt köksfönster, sitt vardagsrumsfönster eller sin trädgård. Hon såg grävmaskinen, cementblandaren, virkeshögen täckt med presenning, murare, taklägare, glasmästare och mig.

Grannen har en tax som smiter över hit ibland. Jag är osäker på hur jag skall bemöta den, om jag skall ge den vatten eller säga till att den måste gå hem, sitta eller dylikt? Grannen kommer dock alltid efter och ropar in taxen.  Sedan håller hon fast den i halsbandet medan hon: *ber om ursäkt för att hennes hund kommit sättande igen, *ger odlingsråd och redogör för sina erfarenheter av komposter och hortikultur.

Fotografi av (mineral-?) fläckar på antik marmorpelare i hellenistisk ruin vid medelhavet.
Donation till arkivet från redaktionen, oktober 2009.

Samtal, 17 juni 1977

Idag när jag promenerade nere vid spåren förde jag ett fiktivt, “inre”, samtal med H om konstellationen. Samtalet ägde rum i ateljén strax efter lunchtid:

H: Du har gjort en konstellation av ett flak, en ställning, en klump och en trave.

Jag: Ja, precis.

H: Jag vill börja plocka med delarna och flytta runt dom.

Jag: Jag har plockat med dom jättemycket.

H: Delarna bildar en enhet/grupp eftersom de förhåller sig till varandra:
* i rummet,
* i egenskap av vissa likheter,
* i egenskap av vissa olikheter = kontextskapande kontraster.

Jag: Delarna är gjorda separat och representerar sig själva men är bundna till det gemensamma sammanhang som är konstellationen. Utan den faller dom i en rymd av meningslöshet.

H: Det är kanske lite drastiskt att hävda? Den där ställningen till exempel besitter en väldig pondus som troligtvis skulle verka även utanför gruppen.
MEN!: är delarna i sammanhanget utbytbara? Ja. Jag uppfattar att ställningen kan bytas mot en annan ställning. Att den befinner sig i sammanhanget för att manifestera Ställning, inte sig själv?

Jag: Ja, den är där för att den är Ställning och för att Ställning skall ingå i gruppen.

H: Men ställningen är också sig själv som sagt.

Jag: Den är exakt utförd.

H: Exakta utföranden ger spänst.

Jag: Kompositioner måste ha spänst.

H: Därför är delarna båda allmänna och särskilda. De är utbytbara om man ersätter dom med en annan spänstskapande del.

Jag: Konstellationen skulle förlänas en annan karaktär.

H: Ja det skulle den.

(Paus, vi tittar på konstellationen.)

H: Ställningen, klumpen och traven företar sinsemellan stora olikheter vad gäller form och material. Men de är alla sammanfogade av mindre delar:
* Ställningen av järn och kopplingar.
* Klumpen av rivet silkespapper, limmat i skikt.
* Traven av travade svarta stenstavar.

Jag: Dom är av svart glas.

H: En anhopning tjocka smala svarta speglar.

Jag: Ja, dom är blanka.

(Paus, vi sätter oss på stolar.)

H: Ställningen, klumpen och traven är alla utplacerade på golvet. Dom är som du och jag: i rummet. Dom är inte aktiva men dom genererar aktivitet eftersom man måste gå runt dom.

Jag: Kanske kan man kalla det projektiv aktivitet.

H: Flaket delar inga gemensamheter med övriga gruppen:
* Det utgörs av ett stycke homogen materia.
* Det vilar mot golvet men ockuperar en obetydlig yta och förhåller sig främst till väggen det lutar mot - inte rummet.
* Det liknar ett tvådimensionellt plan (även om det har en viss tjocklek samt yta med reliefverkan) i motsats till de andra tre delarna som är volyminösa.

Jag: Flaket är stort men tar nästan ingen plats.

H: Det är genomskinligt.

Jag: Vi behöver inte gå runt det.

H: Men det syns ändå. Det är enormt och talar. Jag stirrar och lyssnar. Det kanske ställningen, klumpen och traven också gör.

(Vi går runt i rummet och tittar på flaket.)

H: Flaket är som ljuset?

Jag: Eller orden?

H: Det stämmer, det är som orden är: yta med mening. Ett plakat.

*

H:Vad är det gjort av? Varför är det platt på baksidan?

Jag: Det är gjort av infärgad, erforderligt armerad polyesterplast. Jag modellerade en negativ form av framsidan i lera. Sedan byggde jag kanter av isolerad plywood och göt i plasten. Ytan nivellerade och blev helt plan, det är detta som är baksidan nu.

Papper som fläckats av experimentet “Att rosta corten”. Donation till arkivet, 2009.

Konstellation, 16 juni 1977

Om jag vore konstnär skulle jag kanske vara skulptör och göra konstellationer med tredimensionella figurer eller artefakter, tillverkade av mig. Jag har tänkt ut en konstellation som jag kunde göra i ateljén nere vid spåren, den är såhär:

(Generellt: alla delar ansluter golv.)

* Ett ”flak” av halvgenomskinlig beigefärgad plast lutar mot ateljéns östra vägg. Flakhöjd: 2300 mm, bredd upptill: 1090 mm, bredd nedtill: 1300 mm. Flakets bas står 300 mm ut från väggen. Detta ger en flaklutning på 8 grader. Flaket är platt på baksidan men framsidan böljar (som bark, sand eller liknande) och ytan är “sidenmatt”. Tjockaste punkten: 40 mm, tunnaste punkten: 32 mm.

* En ”ställning” av fyrkantsjärn står diagonalt, 1500 respektive 3200 mm från flakets bas. Ställningen är en enda rad kvadratiska sektioner som järnen (dimension: 12 X 12 mm) bildar när de möts i kopplingar av 1 mm plåt. Allt fint lackat i en kall vitgrå högblank färg. Längd ställning: 2600 mm, höjd: 450 mm närmast väggen, 650 mm längst från väggen.

* En ”klump” - grå eller svartgrå - ligger nära norra väggen, ett par meter från flaket och ställningen. Storlek: cirka 350 X 350 X 500 mm eller 500 X 500 X 700 mm. Klumpen är tillverkad av flera skikt tunt papper, till exempel silkespapper. Strukturen påminner om skiffer.

I plan bildar flaket, ställningen och klumpen en oliksidig triangel.

* En 150 mm hög, 450 mm bred trave fyrkantiga stavar ligger mellan flaket, ställningen och klumpen. Travens ena ände “åker in” lite under ställningen.
Stavarna är 25 X 25 X 700 mm. De skall vara svarta och blanka som polerad diabas, men de behöver inte vara diabas på riktigt. De skall bara ha det utseendet. Jag vet inte vad de består av, glas kanske?

Alla som såg konstellationen skulle känna sig lockade att göra egna tillägg. Jag skulle själv gå runt bland delarna och vilja lägga till. Antagligen skulle jag addera skikt till klumpen och koppla sektioner till ställningen.

Bild ur arkivmappen “Konstruktioner efter 1969″. Bläck och färg på papper. Signerad på baksidan: MM/ -77.